Pannisen

Jag fick ett par jättefina täckbyxor av Tony i julklapp. Precis som jag önskat!
Väldigt svårt att vet vilken storlek man skulle behöva. Men han hade i alla fall köpt samma storlek som jag brukar ha. Blev tvungen att testa dom på JulaftonsKvällen. Jag minns hur han fick hjälpa mig på med dom, jag kunde ju inte böja på mig, då såret spännde och tog emot hur mycket som helst. Byxorna gick att dra på, men dra upp dragkedjan och knäppa - helt otänkbart. En hel dm ifrån att lyckas faktiskt. Just då gjorde det inte så mycket. För då hade jag min gravidmage i färskt minne och tyckte att jag var i ganska fin form så där 4 dagar efteråt - ehhmm... 
Jag tappade bara 5-6 kg efter förlossningen. Det är ju inte så mycket. Eller rättare sagt, jag trodde nog att mer skulle försvinna - Jaa jag och min värld :-)
Det gick två veckor och ytterligare några kilon trillade av. Då tog jag mod till mig och provade täckbyxorna igen. Men nej, de var fortfarande för små. Hängde med huvudet och blev lite tjurig.
Har försökt att inte tänka så mycket på det. Det är ganska enkelt, för man har så mycket annat att filura på ändå. 
Så i fredags var jag riktigt järv och gav mig på och prova gamla jeans - ja jag vet inte hur jag tänkte. Få se hur långt ifrån jag är att få ha byxor på mig igen. Och som jag berättade, så är det inte alls nära. Nu lär det dröja ändå, eftersom jag har ett ärr på magen och det känns inte alls som särskilt bekvämt att ha nåt som trycker lite över det. Näe inte än.
 Nu ikväll kom jag på att jag skulle ta och testa täckisarna igen. Se om jag kommit något närmare målet där.
Och simsalabim så gick de på, drog upp dragkedjan och knäppte knapparna - Så skönt!